millan

Hej hopp!

Ibland undrar jag om jag har ett typ handikapp. Att jag inte kan bli kär. Alla pratar om pirret i magen och hur man skiner upp så fort man ser Honom. Är jag konstig som aldrig känt så? Jag vet jag är konstig på många håll och kanter men de är sån jag är. Men är jag så konstig att jag inte kan bli kär? Innan gick jag runt och hoppades på att möta "Den rätta" men har nu gett upp hoppet om att han finns. På något sätt letar jag fortfarande och drömmer om att få träffa honom och ha verkligen någon som säger "Du är vacker" när man ser ut som ett vrak eller presenterar mig för sina vänner med en stolthet och lycka i sin röst. Finns han där ute eller är de bara bluff om att "Den rätta" finns? Vissa säger de vet du inte förrän du träffar honom. Men tänk om man aldrig träffar honom då går man runt och letar utan att hitta honom.

De verkar som alla runt omkring mig är kära eller förälskade i någon utom jag. Jag lovar de kommer sluta med att jag är den sista kvar när alla är gifta och har dem tre V:na (Villa, Volvo, Vovve) och lever med sina barn. Jag kommer bo i en röten lägenhet och de ända jag bor med är dammråttorna under min säng. Men man får väl se de positivt de med. Dammråttor är billiga i drift, jag slipper köra barnen till skolan och fritidsaktiviteter dessutom gör jag som jag vill och slipper kompromissa med någon annan.

De bästa när man drömmer om "Den rätta" blir han jobbig och störande så kan man bara tänka på nåt annat.
Det är som att typ ställa in honom i garderoben ett tag. Dessutom kan han vara precis som man vill, han gör de man vill
och han säger de man vill höra. De kan bli rätt enformigt men då är de bara att ändra på honom lite, hehe =P.

Keep on dreaming
Millan